Homeopati - Homotoxologi
Startsida
Terapier
Homeopatin är ett medicinskt system som bygger på principen att lika botar lika. Främst används potensierade medel för att stimulera kroppens självhelande funktioner.
Homeopatin är i dag mest utvecklad i sitt hemland Tyskland, där den utövas av såväl naturläkare (heilpraktiker) som vanliga läkare. Metoden är också vida spridd i England, de brittiska "samväldesländerna", vissa andra europeiska länder samt den amerikanska kontinenten.
Människan och sjukdomarna
Människan ses inom homeopatin som en integrerad helhet som hela tiden fungerar på tre olika nivåer: det mentala/ själsliga planet, det känslomässiga/psykiska samt det fysiska planet. Organismen fungerar alltid som en helhet, vare sig den är frisk eller påverkad av sjukdomsalstrande faktorer. En sjukdom är en avvikelse från det normala hälsotillståndet, och inte något isolerat i sig. Om ett stimuli är kraftigare än organismens motståndskraft, leder det till obalans och olika symtom. Den homeopatiska medicinen grundar hela sin terapi på en analys av subjektiva symtom - det är summan av symtom som utgör patientens alldeles egna sjukdom, och varje sjukdomsfall skall behandlas individuellt. Grundtanken i homeopatin är att med olika medel stimulera kroppens självläkande förmåga.
De homeopatiska läkemedlen
De läkemedel som används inom homeopatin är vanligen potensierade, vilket innebär att ett ämne späds ut i flera omgångar. Man använder dock även andra slags läkemedel. Teorin bakom potensieringen är att verkan av ett läkemedel är omvänt proportionellt till dess huvudbeståndsdel. Kraften hos ett ämne ligger inte i själva substansen utan i dess mönster, och ju mindre av ämnet som ingår, desto större är mönstrets kraft.
Behandlingsprinciper
Den homeopatiska grundprincipen är att liknande botar liknande. Att ämnen som kan framkalla sjukdomar också kan bota dessa, antas bero på att dessa ämnen aktiverar kroppens försvarssystem. Patientens försvarssystem kan bara manifestera sin aktivitet genom att uppvisa symtom. Därför kan ett botande svar på ett homeopatiskt läkemedel föregås av en viss "försämring" av symtomen, en s.k. förstförsämring. Detta kan alltså betraktas som en önskvärd reaktion: patienten blir till en början sämre för att därefter bli bättre. Om däremot en ordination upprepas för ofta utan att den är påkallad, kan försämringen vara skadlig; försvarsmekanismen kan bli överstimulerad.
För att fastställa vilket homeopatiskt medel som skall ordineras, jämför homeopaten patientens symtombild med olika medels symtombilder för att finna det passande. Kärnan i den homeopatiska ordinationen är att välja det liknande medlet.
Homeopatiska medel används både vid akuta och kroniska problem. De uppges vara särskilt verksamma vid allergier (astma och eksem), huvudvärk, migrän, kvinnosjukdomar samt inom åldringsvården. Däremot är de inte till lika stor hjälp vid cancer, MS och andra sjukdomar då organ och vävnader har förstörts, samt i de fall då patientens krafter försvagats av olika former av missbruk och långvarig behandling med cortison, psykofarmaka, cellgifter och strålning.
